Klicka här för att läsa tidigare delar av Profetian 

Har tyvärr inte fixat historia bild. Ska göra det nästa gång.

En kille i min ålder kom in med en tallrik med mat. Han lade tallriken på bordet. Jag såg att det var en sorts soppa. Det kurrade i magen när jag stirrade på soppan. Jag hade haft så mycket panik att jag inte ens hade tänkt på hur hungrig jag var.

Jag hade haft panik förut när Dracula var i rummet. Men paniken och rädslan var borta. Killen såg så snäll ut och inte farlig ut. Och han lugnade ner mig på ett skumt sätt. Han vände sig om och genom skådade mig med snälla ögon.

”Det är du”, muttrade han.

”Vad snackar ni om? Vad är det för jävla berättelse om mig?” skrek jag.

Han var tyst en stund och bara stirrade på mig. Tillslut satte han sig ner och stirrade på mig en minut till innan han öppnade munnen. Jag förväntade mig att han skulle svara min fråga men det gjorde han inte.

”Här har du mat”, muttrade han.

Jag förväntade att han skulle försvinna som rök som Dracula. Men det gjorde han inte. Efter fem minuter förstod jag. Han vaktade mig som om jag var en fånge. Men djupt inne kände jag på mig att han inte ville göra detta och släppa mig fri, men han kunde inte. Den teorin om han gjorde så att jag vågade sätta mig vid bordet mittemot han och äta.

Han ändrade ställning så han satt mittemot mig och bara stirrade tyst på mig medan jag åt. Soppan var helt okej. Jag hade ätit godare soppor förut. Jag var väldigt hungrig så jag åt väldigt snabbt.  

När jag var färdig. Så smög tanken in i hjärnan igen. Varför hade de kidnappat mig? Vad fanns det för historia om mig? Varför fanns det en historia om mig? Hur kunde Dracula försvinna så fort? Jag tänkte på olika svar och jo mer jag tänkte på sakerna desto mer sjönk jag in i tankarna.

Någon petade på mig. Det var killen. Det var mörkt i rummet, jag hade verkligen sjunkit in i mina tankar.

”Gå och lägg dig i sängen nu”, sa han med en otrevlig röst men djupt inne i rösten hörde jag snällhet.

Jag lydde och lade mig i sängen. Han satte sig på en stol nära sängen. Sängen var kall men jag ville inte ställa mig upp och fixa täcket. Så jag låg och huttrade i sängen. 

Jag stirrade på killen tills allt blev svart och jag somnade i en orolig sömn.    

Hej. Jag kan inte spela på familjen till denna historian. Så om ni gillar denna del. Så kommer nästa del vara med bilder.

Jag vaknade av att mitt huvud bankade. Jag stönade till. Jag hade inte druckit så mycket igår, eller? Jag tror att jag tog det lugnt igår. Jag tänkte efter. Men det var bara svart. Jag kom inte ihåg gårdagen.

Smärtan som bultade i huvudet kändes inte som en baksmälla det kändes som om någon hade slagit mig i huvudet med ett basebollträ. Jag skulle lägga min hand på mitt huvud och känna om jag hade ett blåmärke. Jag kunde inte röra mina händer. De var fast bundna. Jag hade inte insett att jag satt bunden på en stol.

Med en kall kåre längst ryggraden förstod jag. Jag var kidnappad. Jag slog upp ögonen. Detta rum var inte mitt rum. Jag var verkligen kidnappad. Detta kunde inte vara en dröm. Allt var för verkligt. Vad skulle jag göra? Jag hade ingen chans att rymma.

Plötsligt. Helt plötsligt satt en man som var kusligt lik Dracula i rummet och granskade mig. Dracula, mannen satt ett bra tag och granskade mig innan han ställde sig upp och ställde sig framför mig. Han kollade rakt in i mina ögon och sa:

”Jaså det är du profetian pratar om”, sa han med en iskall röst.

”Vadå för profetia?!” frågade jag.

”Du vet, vad jag pratar om. Lek inte dum.”, sa han med fotfarande en iskall röst.

”Jag vet fan inte vad du pratar om. Släpp mig. Om du inte släpper mig kommer polisen hitta dig och gripa dig. Det vill du väl inte?” skrek jag.

”Oh vad rädd jag blir”, sa han med en ironisk röst.”Jag kan slita av deras huvudet på en sekund.

Jag såg framför mig hur Dracula slet huvuden från poliser. Jag kunde höra det knäckande ljudet. Jag ryste till. Det var så äckligt, Jag blundade och stängde ögonen flera gånger tills den äckliga bilden försvann.

”Om du rymmer. Kommer jag knäcka ben på dig”, sa Dracula och tog bort repen från mina armar.

Plötsligt. Lika plötsligt som han hade kommit till rummet var han borta. Hur kunde han röra sig så fort? En mänsklig person kunde inte röra sig så fort. Det var omöjligt. Jag slutade grubbla över vad han var för nåt för dörren öppnades.

Om ni gillar denna del kommentera. Om ni älskar den och ingen skriver så kommer inte nästa del.